Känner mig kanske inte ännu tillräckligt pigg och klar i huvudet för att skriva denna text, men vill ändå göra det så fort som möjligt så att jag får det ur mig.
För några veckor sedan började jag fundera över att det vore roligt att försöka slå det osupportade rekordet på Bergslagsleden. Jag provsprang några etapper och funderade över vilket tempo man borde kunna hålla och vilket upplägg som vore lämpligt. Som vanligt drabbad av svår hybris så kom jag fram till att det borde vara möjligt att göra på 48 timmar, vilket skulle ge ett tempo på 10:13 minuter per kilometer. Konceptet klart. Nästa fråga blev när jag skulle genomföra projektet. Nätterna blir längre och längre, vilket jag vet är väldigt negativt för möjligheten att hålla farten uppe. Samtidigt var det extremt blött i markerna och kanske bättre att vänta ett par veckor och låta det torka upp. Jag bestämde mig för att acceptera mörkret och vänta ett par veckor. Torkade det upp? Nej, tvärtom. Men då jag inte ville vänta till våren så bestämde jag mig ändå för att göra ett försök!
Fyrtioåtta timmar innebär två nätter. Vore det inte bäst att avverka den första natten då man är pigg och fräsch? Det vill säga att starta löpningen på kvällen för att sedan gå i mål på kvällen två dygn senare. Detta lät vettigt i mitt huvud och så fick det bli. På grund av ett mycket kraftigt regnoväder (eller skyfallsliknande regn som SMHI kallar det) så fick starten skjutas upp. Klockan 01:01 gav jag mig av från Kloten. Varför har dom dragit leden i bäckar? Fick genast flashbacks från Nya Zealand. Vattnet forsade nerför bergen och vattnet tyckte visst att enklaste nedfarten var i stigarna. Det skulle ta sig ner och jag skulle ta mig upp vilket gjorde att jag direkt från start fick svårt att hålla tempot. En puls på uppåt 160 kommer jag ju inte kunna hålla i två dygn! 10:13, 10:13, 10:13 ljöd i huvudet, ofta i form av någon hejaklacksmelodi. Jag höll farten, tog mig igenom natten och blev snart belönad med något enklare och torrare terräng.
Nästa mål blev att ta sig till Ånnaboda, för när jag är där så är jag nästan hemma! Ny natt och nya utmaningar väntade. I någon slags halvslummer tog jag mig lugnt och metodiskt fram över den typiska bergslagska terrängen med vackra tjärnar, mossbeklädda stenblock och gammelgranar med helmeterlånga skägglavar. Och så plötsligt blinkade pannlampan till. En mycket olycksbådande blinkning, då det innebär att batteriet är på väg att ta slut. Strax efter midnatt och flera timmar till gryning. Varför hade jag inte laddat under dagen? Var helt säker på att den skulle hålla två nätter! Frustration, besvikelse och så efter en liten stund totalt mörker… Visste att den går att köra ganska många timmar på lägsta effekt, vilket innebär läsljus på typ 50 cm och alltså inte alls lämpligt för att navigera sig genom skogen. Farten sänktes än mer men jag tog mig genom natten och anlände till Ånnaboda strax före gryningen. Nytt mål - bara jag passerar E18 så är jag nästan framme. Efter allt strul är en sluttid på 48 timmar inte längre möjligt. Det kommer nog ta närmare 54 timmar, men fortfarande god marginal till det tidigare rekordet på 60 timmar. Dock betyder detta ännu en natt. Tre nätter utan sömn är tufft. Framåt eftermiddagen somnade jag till flera gånger (hur det nu är möjligt att göra springandes). Efter att jag i mitt sömndruckna tillstånd sprungit fel bestämde Leo att jag skulle lägga mig och sova i 30 minuter. Jag prutade till 20. Somnade innan jag fått huvudet mot backen och vaknade förvånansvärt utvilad och fräsch 20 minuter senare. Nu kör vi sista biten! Bara 100 km kvar!
Det gick bra en stund, men framåt kvällen fick jag en ny flaschback från Nya Zealand då marken började skaka! Vad var det!? Sen skakade det igen och träden runt mig började luta emot mig. Då det hänt förr så insåg jag snabbt att hallucinationerna hade börjat smyga sig på. Tryckte i mig några koffeintabletter, fortsatte och försökte ignorera de alltmer lutande träden, den återkommande kängurun som lurade på mig bakom vartannat träd och den stackars kraken som var bunden vid en stor rot och gnydde sorgset. Jag visste ju att det inte var på riktigt.
Solen gick ner och tredje natten närmade sig. Jag hade laddat pannlampan under dagen och var laddad på att avsluta projektet! Med mörkret blev dock tröttheten allt värre och farten började bli oroväckande låg. Jag kom ihåg hur bra powernapen hade funkat en dag tidigare och tänkte att detta nog var värt att upprepa. Den förra napen hade dock skett under dagtid då det var varmt och skönt. Nu var det kallt och jag frös som en hund. Kanske det också var en faktor till mitt dåliga tillstånd? Rotade fram säkerhetsfilten ur ryggan, svepte in mig i den och slängde mig ner i blåbärsriset intill stigen. Just som jag skulle somna så stack det till på flera ställen på benen. PISSMYROR! Flyttade mig några meter, men hade skorna fulla med myror och efter några frustrerande minuter avbröt jag sovprojektet helt och kände att jag inte åstadkommit något annat än att slösa tid. Bättre att bara köra på nu! Kämpa lite till och gräv lite djupare! Du klarar det! Snart framme!
Vad som hände de mörka småtimmarna efter detta har jag lite svårt att redogöra för, men plötsligt var det fullt av liv och rörelse i skogen! En gubbe visade mig vägen och berättade om leden, några sprang bara runt och tjoade och larvade sig samtidigt som dom var lite hotfulla och ”jag” sprang runt och runt utan att komma någonstans. Själv stod jag vid sidan av och betraktade spektaklet. Men så plötsligt försvann alla och det blev mörkt, knäpptyst och iskallt! Vad händer nu!? Ska jag springa? Men vart? Och hur? Och varför? Nejnej, det här är en mardröm som det måste gå att vakna upp ifrån. Men hur gör jag för att vakna? Jo, jag måste såklart somna först. Fram med säkerhetsfilten igen. Frös ännu värre nu och fruktade hypotermi.
Vaknade av alarmet en och en halv timme senare utan att riktigt förstå vart jag var någonstans eller vad jag skulle göra. Leo blev något orolig när jag ringde henne och sa att ”vi” hade sovit en stund. Jag sa att hon fick komma och hämta mig och att jag ville hem nu. Hon förklarade för mig att jag fortfarande hade chans att slå rekordet och att jag borde ställa mig upp och gå lite och återkomma om en stund. När vi hade lagt på så tog det bara någon minut innan jag bröt mig ur min hallucinogena mardröm och förstod uppgiften. Nu hade jag 27 km kvar och bra fart i benen!
Några timmar senare ankom jag Stenkällegården och hade slagit det gamla rekordet med nästan tre timmar. Utmattningen var total och tårarna rann nerför kinderna.
Det här har utan större konkurrens varit den tuffaste utmaningen jag (än så länge) tagit mig an. Det har varit mycket lärorikt och något jag kommer ha stor nytta av under framtida äventyr! Nu kommer jag dock behöva en stund på mig att slicka såren.