Jag startade vid Stenkällegården kl 08:00 en regnig lördag i Juli. Måste ha prickat in sommarens sämsta väder. Men jag försökte se det som en fördel; man blir inte lika svettig.
Skorna var dyngsura efter 200m. Det är bara att vänja sig vid känslan och ljudet ”squish, squish, squish, squish”. Man glömmer av det ganska snabbt. Ingen idé att börja oroa sig över fötterna nu, det kan jag göra efteråt.
Jag hade 10st hjälpstationer längs leden och fick hjälp av familj med byte av flaskor, hälla upp soppa, fylla på med bars osv osv. Utan deras hjälp hade detta inte varit möjligt!
Trampade ordentligt snett redan efter 20km och trodde att jag skulle bli tvungen att bryta. Men jag krigade på en stund till och smärtan avtog. Såhär i efterhand så kan jag konstatera att jag har ondare i den ena foten än den andra men inte så att jag är orolig.
Efter lite drygt 100k gick det inte längre springa kontinuerligt längre än 500m åt gången, sedan var jag tvungen att gå en bit innan jag kunde springa igen.
GPX-filen från tidigare FKT var mestadels rätt, men det fanns några ställen där man hade missat stigen och istället valt grusväg. Själv gjorde jag också ett gäng navigationsmissar men lyckades snabbt hitta rätt igen.
Man har dragit om leden de sista kilometrarna i Mullsjö och leden blir lite kortare. Jag prioriterade markeringarna över GPX-filen.
Höjdpunkterna: Hjälp från familjen, Sisuvänner som dyker upp och stöttar, solskenet som tittade fram precis halvvägs, Felix Thai red curry-soppa, koffeintabletter och energidryck efter kl 22:30 och målgången.
(in english)
I started at Stenkällegården at 8:00 a.m. on a rainy Saturday in July. I must have picked the worst weather of the whole summer. But I tried to see it as an advantage — you don’t sweat as much.
My shoes were completely soaked after 200 meters. You just have to get used to the feeling and the sound: squish, squish, squish, squish. You actually forget about it pretty quickly. No point worrying about my feet now; I can do that afterwards.
I had 10 aid stations along the trail, and my family helped me change bottles, pour up soup, refill bars, and so on. Without their support, this wouldn’t have been possible!
I twisted my ankle pretty badly already after 20 km and thought I might have to quit. But I fought on for a while longer and the pain eased off. Looking back, I can say one foot hurts more than the other, but not to the point that I’m worried.
After just over 100 km, I could no longer run continuously for more than 500 meters at a time; I had to walk a bit before I could start running again.
The GPX file from the previous FKT was mostly correct, but there were a few spots where they had missed the trail and taken a gravel road instead. I also made a bunch of navigation mistakes myself, but managed to find the right way again quickly.
They have rerouted the trail over the last kilometers into Mullsjö, making it a bit shorter. I prioritized following the trail markings over the GPX file.
Highlights: Support from my family, Sisu friends showing up and cheering me on, the sunshine that came out right at halfway, Felix Thai red curry soup, caffeine pills and energy drinks after 10:30 p.m., and crossing the finish line.