När min vän Robert Kron berättade om sin plan att ta en FKT på Padjelantaleden så var det exakt den typ av äventyr som jag alltid är redo för. Såklart jag ville med. Jag hade vandrat leden under fyra dagar 2021 och nu skulle vi ta den springandes åt det andra hållet dvs från Kvikkjokk till Ritsem. Och sätta en bra tid dessutom! Så spännande, kan jag klara detta? Vad jag mindes så var det knappt någon sten eller höjdmeter på denna led så det borde vara lättlöpt! Eller? Det visade sig senare att jag antingen led av begynnande demens eller så hade jag helt förträngt hur det egentligen var. Det är helt enkelt annorlunda att vandra jämfört med att springa. Vi började springa 13:25 på lördagen efter sedvanlig fotografering i strålande sol och blå himmel, nästan besvärande varmt. Myggen hann inte med överhuvudtaget. Jag mindes leden bra visade det sig och mycket fina minnen dök upp vid alla stugor. I Nunjes mindes jag att wi-fi kom tillbaka, fortfarande i civilisationen alltså. Här hade jag redan tappat Robert som den unge pigge man han är. Såklart jag ville att han skulle ta den bästa tiden han kunde och jag trivs bra i mitt egna sällskap. Han sprang dock fel runt Nunjes så jag fick se honom en gång till när han kom ikapp. Nu började slitigt parti med höjdmeter och högt gräs, ingen hade trimmat detta år. Jag var dock pigg och det flöt på bra. Nådde Tarrekaise och där mindes jag en fin middag gjord på linser för två år sedan. Samma väder då som nu. Strålande sol. Önskade att min bästa vän Paz hade kunnat uppleva det jag nu gör. Jag kände mig glad, tacksam och lycklig. Försökte tänka på tempot. 6 km i h. Snubblar till och ramlar flygandes fram åt vänster mot en sten. Som tur var räddar min fulla softflask revbenen. Blir rädd. Måste vara lite mer försiktig. Nådde Såmmarlappastugan vid 18:24 och här badade vi för två år sedan och blev bjudna på kaffe av mycket trevlig stugvärd. Nu sprang jag bara förbi. Jag funderade på platserna vi sov på 2021 och plötsligt kom jag fram till en av dom, intill en fors vid 36 km. Kände mig upprymd. Eftersom det blev kväll så tog jag lite koffein och sedan flög fram på leden. Det var nu lite mer lättlöpt efter alla stenfält och krångel. Kändes bra. Jag hade det bästa framför mig. När jag nådde Darreluoppal vid nio på kvällen var jag fortfarande pigg och glad. Fler minnen. Här såg jag inte en själ. Märkligt. Kändes som mitt på dagen. Sedan kom ett uppförsparti jag inte riktigt var beredd på. Min hjärna började undra vad jag höll på med men jag kunde lätt trycka undan mina tankar. Min far hade nyss gått bort, det var mycket att fundera på. Även min moster gick bort i våras och nu började jag tänka på henne, hon var en underbar människa, den bästa. Hon fick inte riktigt till sitt liv och jag tänkte på hur allt kan bli. Kände stor tacksamhet att jag hade haft henne i mitt liv. Alla känslor blir så rena, tydliga och djupa när man springer långt. Äkta. Svårt att förklara. Sedan blir man hungrig. Man tänker mycket på mat. När jag nåde Duottar mindes jag vår lunch där förra gången, även i år var det tomt och tyst. Förstås var det sen kväll, jag verkligen gillar att vada över/i vattnen nu. Känns så befriande att inte bry sig om att man blir blöt. Fryser knappt. Fortfarande pigg.Bara 18 km till Staloluokta och herregud vad det känns bra. Euforisk. Kan bero på mer koffein och energi som magen snällt tar emot. Allt är så vackert. Vi har sådan tur med vädret. Närmar mig stationen och plötsligt inser jag att jag har gjort över halva sträckan. Börjar bli stel. Sträckan efter Staloluokta är tråkig. Brötig och uppför. Ska det vara så här mycket uppför? Minns inte denna del. Blir negativ. Hungrig. Det är mkt hinder och allt tar mer tid. Det är bara 10 km till nästa stuga men det tar tid Jättebesvärligt fram till Arasluokta, var det verkligen så mkt sten och brant sist? Går mycket. Negativ. Försöker äta mera men vill inte ha. Tar mer koffein men kan bara ta lite i taget för magen protesterar. Jag vinglar runt och försöker hålla tempot men det är svårt. Vissa partier tar tid, jag försöker släppa tanken på att hålla vissa tider. Minns stugan Låddejåhkå och ser fram emot den dramatiska bron där. Når så småningom dånet av forsen och det känns härligt. Här hade vi en fikastund förra gången jag var här och pratade med en värd från Kumla. Jag hade helt glömt bort stigningen efter denna stuga. Nu var den helt fruktansvärd. Mötte en pigg man på väg ner, ville ha lite av hans energi. Försökte tänka på vad vackert allt var och vilken tur jag har som kan göra detta äventyr. Undrar hur det går för Robert, kanske han sover i någon stuga så jag har en chans att se honom igen? Men han verkade jättestark så det tror jag inte. Blir nedslagen av att det är 24 km till nästa station. Känner mig ensam. Tänk om något händer. Faller av en spång men det går bra. Måste vara uppmärksam. Stannar och tar mig tid att äta. Hittar Brieosten!!! Åh vilken glädje, hur kunde jag glömma den. Är som en mus och äter små bett i taget. Mår okej men känner att illamåendet lurar i vassen. När jag äntligen når Gisuris så möts jag av den snyggaste och trevligaste stugvärden jag sett. Jag förstår att jag är trött men tar tacksamt emot alla vänliga ord och uppmuntran om vad duktiga vi är, jag och Robert. Han erbjuder energi men jag vill klara mig själv. Glad att höra att Robert har passerat här och att allt är bra. Jag börjar nu se slutet och nu tar jag fram njutningen, dvs känna lycka för att jag kommer klara detta. Men först ska jag ta mig igenom 15 km till och vad fasen, de tar ju aldrig slut. Och vad mycket sten?? Var kom dessa ifrån? Snart ser jag tält och folk överallt, min hjärna lurar mig, bara stora stenblock. I slutet ser jag Robert framför en stuga och han har en röd löparväst men sedan visar det sig vara en rödmålad sten. Kom på att Robert har en blå väst. Jag har någon förhoppning om att leden bara är 13 km, kanske jag snart är framme. Men nej, visst är den över 137 km och framme vid Akkastugan så springer jag vilse?!?! Vill ju ner till båthamnen för att verkligen få genomföra leden ända fram, till slut måste Robert stapla ut från stugan och peka mig fram till leden. Springer 2 km ner till båthamnen och fotograferar min klocka och mig. Är så glad. Vi klarade det. Både jag och Robert. Oskadade och pigga. Robert under 24 h. Min tid blev nästan 26 h och jag är supernöjd. Efter en stund tog vi helikopter till stugan i Ritsem. Spännande avslut på detta äventyr. Fantastisk led, om ni har möjlighet att åka hit så gör det.