Sulitjelma runt
I vintras kom Robert kom upp med idén om att göra en FKT för rutten runt Sulitjelma. Berget som ligger nästan till hälften i Sverige men mest i Norge.
8 mil kändes som en lagom distans.
Den 2 augusti var vi på plats vid stugan Sulitjelma i Norge. Jag skulle springa medsols och Robert motsols lördagen den 3 augusti. Vi satsade på att ta varsitt osupportat FKT.
Jag startade kl 06:50 på lördag morgon och naturligtvis glömde jag att gömma nyckeln till Sultitjelmastugan som vi hade kommit överens om, så jag fick vända tillbaka efter 200 m och gömma den under den redan utsedda stenen. Vi visste ju inte helt säkert vem som skulle komma runt berget först även om det var högst troligt den mycket snabbare Robert.
Jag fick en tuff start med brant berg uppför och stenig stig. Jag hade dock sovit bra och var pigg. Glad att komma iväg. Kände mig taggad på en heldag i fjällen och jag blev inte besviken. Första milen var otroligt vacker och det var bara att njuta. Varmt och soligt, lite motvind och inte en mygga i sikte. Denna ständiga fråga.
Fascinerad av den vackra omgivningen så tog jag mig framåt. Mötte enstaka vandrare, pratade kort med nästa alla. Känns trevligt att säga något när man möts på fjället. Rolig detalj att när man frågar var de kommer ifrån så svarar 95% den senaste stugan de var vid på fjället medan jag egentligen undrar vilket land de kom ifrån. Vid 11 km kom jag fram till smaragdgrönt vatten vid vackra Sorjeshytta. Stenig nedfärd till hyttan men efter den en mer lättlöpt stig.
Noterade därefter ett antal möjliga campingställen med strand! Små sandstränder överallt! Dessutom, vid jokkarna fanns det ofta naturligt formade små pooler. Måste tillbaka hit alltså för att bada och hänga runt lite på stränderna.
Kilometrarna tuggade på om än långsamt. Vid 20 km, precis innan riksgränsen, gjorde jag ett misstag då en bro var trasig vid en jokk ut till sjön Sårjåsjavrre. Detta hade jag ju hört några vandrare från Polen diskutera dagen innan men lyckade alltså slösa bort tid att gå upp mot bron för att sedan ändå få vada över jokken vid ett ganska komplicerat vad i stället för att göra övergången lite närmare sjön där det hade varit smidigare. Nåja, jag var ju här för att ha det roligt så en halvtimma extra gör ingen skillnad.
Efter vackra jokken vid Staddajåhkåstugan så funderade jag på var jag skulle möta Robert. Han var säkerligen snabbare än mig då jag hade haft en tuff början och han är en starkare löpare. Men för varje kilometer jag tog så blev jag förstås mer och mer nöjd. Var nu uppe på över 30 km och gissade att jag skulle möta honom någonstans runt 34-38 km. Och ja, vid 35 km dök han upp och vi hejade på varandra och tuggade vidare. Han såg pigg ut och nu hade han ju en fin del framför sig. Nu gick det riktigt bra för mig, när man passerar hälften så är man ju på väg hem. Det var lätt att springa nu efter 40 km, lite rörigt att hitta ibland men upp till 58 km så var det ren njutning, skulle inte säga att jag hade runners high, men bra nära. Det kunde inte bli bättre än så här, en solig dag i fjällen på vackra stigar. Naturligtvis höll det inte för nu vid 62 km så kom jag in på leden följer jokken Lajrrojåhkå vilken nästan blev en utmaning. Försökte hålla fokus mot Norge längs denna jokk men herregud vad tungt med sankmark och högt gräs. Otroligt tidskrävande och tog alla krafter.
När jag kom över gränsen till Norge blev leden lättare, torr och fin, med fantastiska markeringar, heja norrmännen säger jag! Glad för alla ”tomtar” som jag kallar dom (stenar med röd färg eller rött T). Nu var jag sliten, hade ca 14 km kvar och solen i ögonen gjorde det svårare att navigera trots bra markeringar. Det blev lite slalom löpning vilket tog på krafterna. Sista 10 km var krävande med brant lutning ner mot Lomivatnet som låg på vänster sida av leden. Tog mig över flera vad och till och med ramlade i en pga hala stenarna. Det gick bra, men det var tydligt att jag var ofokuserad och trött. Nu ville jag bara komma fram. Då såg jag elstolparna och nu visste jag att det kan inte vara långt till Sulitjelmastugan för stolparna ledde dit. Stugan är lite lyxig som har el, vilket innebär rinnande varmvatten och kylskåp. Längtade nu efter en varm dusch även om det betyder att man får stå och skopa vatten från hinkar. Och vid ca en kilometer kvar så kom det underbart duggregn 23 på kvällen. Fortfarande ljust men lite skymningsaktigt. Så härligt att springa de sista metrarna till stugan i regn. Tiden blev 16:26:28 och sträckan 79:46. Glömde stänga av klockan förstås så GPX fil skiljer sig lite. Höjdmeter 2348 m vilket var 800 mer än väntat. Uppmanar alla kvinnor att slå min tid. Ni kommer inte ångra er. Fantastiskt miljö att springa i!