Jag har noterat att det inte fanns ett FKT registrerat på Padjelantaleden, som jag vandrat för några år tidigare, och tänkte i vintras att det kunde bli en kul sommarutmaning. Jag nämnde det för Moa Montañalago som också gått leden. Hon fick samma pirr av fjärilar i magen som mig av tanken att springa leden så snabbt som möjligt, med en viss ambition om att springa under 24 timmar. Sagt och gjort så drog vi tillsammans upp till Jokkmokk för vidare transport till Kvikkjokk där leden börjar. På grund av logistiska och vädermässiga utmaningar blev vi tvungna att påbörja turen mitt på dagen (kl. 13.26) den 15 juli efter en kort båttransport från Kvikkjokk till ledens början. Vi hade laddat med varsin löparväst fylld med energi, extrakläder och annan säkerhetsutrustning.
Vi började turen tillsammans, men redan efter ca 10km märke vi att vi höll lite olika fart. Detta var något vi pratat igenom i bilen på vägen upp till Jokkmokk och då kommit överens om att om så var fallet så skulle vi dela på oss för att båda skulle ha en så bra tur som möjligt. 700 meter efter att jag lämnat Moa lyckades jag springa fel vid den första stugan (Nunjes) och villade runt längs vinterleden i ca 10 minuter. Moa var märkbart överraskad när jag kom ikapp henne 20 minuter senare. Efter någon kilometer tillsammans stack jag än en gång iväg på mitt eget äventyr.
Mitt största minne av de följande 30km är att det var mer sten än jag mindes från min vandring och att leden i stor utsträckning var igenväxt, men inte svårt att hitta vägen. Det flöt på väldigt bra. Strax innan Dareluoppal kom jag äntligen ovanför trädgränsen och fjällvyerna öppnade upp sig mer. Ca 5-6 kilometer efter Dareluoppal når man ledens högsta punkt. Dessa kilometer upp till den punkten har inneburit en del mentalt kämpande då mitt flyt från tidigare på dagen försvunnit längs stigningen och allt kändes tyngre. Väl uppe så blev det mer utförslöpning, vilket passar mig väl och de kommande 15 kilometrarna flyter på väldigt bra, men fin fjällöpning och fantastiska vyer. Inser att jag eventuellt har gått lite väl hårt när jag når halvvägs efter 9 timmar och 20 minuter, men samtidigt mår kroppen bra och jag har inte alls behövt slita rent fysiskt.
Strax efter halvvägsmarkeringen, efter ca 70km, så tappar jag dock gnistan, jag börjar känna mig seg. Klockan är här ca 01.00 på natten. Även om jag stoppar i mig mer energi så känns kroppen ändå seg, den saknar den tidigare frenesin. En känsla som jag inte upplevt tidigare. Samtidigt börjar mina begränsade mängd långpass under våren märkas då musklerna i framsida lår börjar ta slut. Jag fortsätter, men farten sänks märkbart och jag stannar till och vilar på en sten vid något tillfälle. Mellan Staloloukta och Arasloukta förvärras situationen och jag tappar energi allt mer och stannar till och vilar nästan varannan kilometer. Jag tar då beslutet om att smita in i Arasloukastugorna och försöka sova lite. Sagt och gjort, 20 minuter sovpaus och min energinivå är tillbaka. Tyvärr håller det bara i 1,5 timme och när jag når Låddejåhkastugorna tar jag ytterligare en sovpaus på dörmattan i köket. Sedan Staloloukta har det blivit mer gång än löpning, och från Arasloukta blir det endast gång in i mål. Sträckan mellan Låddejåhka och Gisuris är extremt seg och det enda jag vill göra är att sova. Samtidigt vet jag att jag kan utan allt för hög fart gå in i mål och ändå nå målet om att klara leden under 24 timmar.
Väl i Gisuris köper jag russin av den snälla stugvärden och beger mig ut på de sista 15 kilometrarna av leden. Under den här delen ser jag många synvillor mellan träden och jag tittar återkommande på min klocka för att försäkra mig om att jag håller rätt kilometertider. De sista 4 kilometrarna förbi Akkastugan och ned till båtplatsen är extremt steniga och tuffa att forcera. Väl framme går jag tillbaka till Akkastugan och väntar i Moa som kommer 2,5 timme senare. Kramkalas utbryter och vi delar våra respektive upplevenser. Tillsammans tar vi en helikopter tur över Akkajaure till Ritsem fjällstation för en varm dusch och sovmorgon!
I efterhand hade det nog, för mig, varit klokt att börja springa mycket tidigare på dagen då jag tydligen inte kan hantera sömnbrist speciellt väl. Därtill hade det, inte helt oväntat, varit bra med fler långpass innan äventyret. Men det gick ändå!
Notera att jag klantigt nog råkade stänga av klockan i ca 30 minuter när den låg i väskan för att laddas. Därför är löptiden 23 timmar, men aktiviteten totalt sett 23.30.