För 10 år sedan vandrade jag i Sulitelmafjällen och har sedan dess haft i bakhuvudet att återvända och springa runt berget. I år passade det bra att sätta den planen i verket tillsammans med Moa. Sträckan var 8 mil, och ca 1/3 hade jag vandrat tidigare.
Den 2 augusti träffades vi på Arlanda för att via Oslo ta oss till Bodö flygplats för att därefter ta lokalbussar till den tidigare gruvbyn Sulitelma och fjällstugan Ny-Sulitelma som ligger 5 km ovanför byn. Vi hade bestämt oss för att springa åt var sitt håll för att på så sätt kunna registrera tiden som osupporterat. Att springa åt varsitt håll gav oss också möjlighet att ungefär halvvägs träffas kort, vilket kändes viktigt utifrån en säkerhetssynpunkt då vi rörde oss i bitvis högalpin och bitvis sällan besökt miljö. På kvällen innan diskuterade vi målsättningar och jag nämnde något om 10-12 timmar, men när det väl var uttalat kände jag mig förhållandevis omotiverad till morgondagens äventyr. Förstod inte riktigt varför då detta var något jag sett fram emot sen i vintras.
Vi gav oss iväg strax före kl. 7 på morgonen. Jag åt söder och Moa åt norr. De första 22 km fram till Pieskehaure pressade jag på och låg väl i linje med mitt uppsatta mål utan att vara direkt sliten. Leden var bitvis lite svår att hitta, vilket vi var förvarnade på. Det blev en del felspring, men det flöt på förhållandevis bra. Efter Pieskehaure när man ger sig ut på den längsta sträckan utan naturliga delmål (ca 30km) tog gårdagenskvällen känsla av omotivation över. Jag saknade ett varför att stressa genom den fantastiska fjällmiljön. Jag upplevde att det inte spelade någon roll för mig om sluttiden blev 10, 11, 12, 13,14 eller möjligtvis 15 timmar. Det kändes viktigare att fokusera på att njuta av turen så jag slog av på takten och ändrade målsättningen till att ha en lång och fin dag på (runt) fjället. Det ändrade målet gav mig tillbaka glädjen och det kändes jäkligt kul att vara ute i den fantastiska miljön. Efter ca 45km träffades jag på Moa. Hon bubblade av lycka och beskrev hur fantastiskt vacker leden var. Vi pratade bara någon minut där vi mest säkerställde att den andre mådde bra. Efter ytterligare 5 km, som bestod av en superfin utförslöpa nådde jag Staddajokka och någon timme senare Sorjusjaurestugan. Där blev jag sittande i 10-15 minuter helt förtrollad av den vackra sjön, Blåmansisen (en av Norges största glaciärer) och de dramatiska topparna. Nu var det bara drygt 20km kvar, men jag började också bli bra trött av alla höjdmeter och vattensjuka leder som slitit på benen, inget jag fått in i träningen innan. Sträckan från Sorjusjaure fram till Sorjushytta flöt på bra, om än i något lägre tempo. Här träffade jag också mer folk, vilket var trevligt och gav energi. Sista 11 km tillbaka till Ny-Sulitelma fjällstuga går i högalpin och extremt karg miljö med många branta stigningar och utförslöpor. Här var krämen i benen närapå slut och sträckan tog lång tid att genomföra, men oj vad vacker den var. I mål på ca 13 timmar och 30 minuter efter en mycket fin dag på fjället!