Route: Kurirleden (Sweden)

FKT – Kurirleden

Jag har länge tänkt att det vore roligt att springa hela Kurirleden eftersom den går förbi vårt torp som ligger i Marks kommun utanför Haby, utanför Skene. Och när det började snackas om FTKs (Fastest Known Time) i Ultravärlden allt eftersom lopp efter lopp ställdes in kändes det ganska givet även om jag just gjort ett för mig långt pass på drygt 37 km dagen innan.

Sagt och gjort. Min man körde mig till starten en tidig morgon i påsk. - Bara ring om du vill bli hämtad, sa han. Leden går mellan de gamla 1300-tals fästningarna Kindahus, utanför Östra Frölunda och Örestens Fästning i Haby. Namnet Kurirleden kommer av att det för 600-700 år sedan kan ha funnits en väg på vilken kurirerna red med post mellan de båda danska fästena. En led på drygt 50 km.

Jag började springa på en lång asfaltsraka över fälten och det blåste kallt. Men jag visste att jag snart skulle komma in i skogen och där skulle det blåsa mindre så jag stod ut. Jag sprang genom Östra Frölunda på ett ögonblick och in på ett motionsspår. Omarkerat, men det kändes ändå naturligt. Jag fortsatte, men när jag märkte att spåret liksom började vända tillbaka anade jag oråd och tog upp karta och telefon. Jag hade inte kommit ”in på kartan” än. Det kan ju låta väldigt lättvindigt att inte ha karta med sig och ingen GPX inlagd i klockan. Men till saken hör att jag tidigare sprungit de sista 28 km av leden tidigare och de var väl markerade. Jag funderade lite och vred och vände på appen View Ranger i telefon och slog in på en ny stig. Det kändes rätt och det visade det sig vara också. Och så där fick jag hålla på ett bra tag. Ganska ofta tog liksom stigen/hjulspåren slut och jag fick hitta stigen i appen och ”gena” genom skog och träsk. Det blev ganska tungt och blött och tiden rann på. Eftersom ingen annan, vad jag vet, har sprungit hela leden i nutid och registrerat FKT så kände jag ändå ingen stress. Tanken att ringa min man slog mig ändå, det kändes liksom tryggt att veta att jag kunde bryta, men efter ett tag kom jag in på kartan och det kändes väldigt härligt när karta och verklighet stämde överens. Och så trött var jag ju inte än. Bitvis var det fantastiska vyer över små eller större sjöar, vacker gran- och tallskog. Ibland sprang jag genom små byar och fantiserade över hur de som bor där lever sina liv. Efter ca 23 kilometer kände jag igen mig. Det var platsen som jag blivit avsläppt på förut och jag blev så glad. Nu visste jag vad som väntade och jag fick glada hejarop på messenger från de coola tjejerna i team rosa som jag tidigare sprungit där med. Fint! Tempot gick upp och jag sprang på härliga stigar i princip hela tiden. Passerade gårdar, torp, övergivna stugor och betesmarker. Vid en liten svart tjärn fyllde jag på min vattenflaska och käkade min macka. Dittills hade jag bara ätit två barnmatsgrötar (Alex & Phil) och var rätt hungrig märkte jag när hela mackan gick ner utan problem – i vanliga fall har jag ganska svårt att tugga och svälja när jag springer långt. Med mig hade jag, förutom säkerhetsutrustning, en varm tröja, vatten, salt och godis. Som vanligt kom jag hem med det mesta kvar, men jag var ändå ganska duktig på att få i mig energi hela vägen och tappade aldrig humöret. När skogen tog slut passerade jag Hanatorps camping och jag sprang längs Öresjön och vindarna var kalla. Men det var ju så kort kvar till sista skogsbiten, så jag struntade i att stanna och ta på mig mer kläder, ville ju inte vara längre tid än nödvändigt där, på asfaltsvägen. Efter ett tag kom jag i alla fall på att buffen jag flyttat från att ha runt huvudet till tofsen kunde jag ändå flytta tillbaka. Det gjorde stor skillnad, att bli lite varm om öronen. Jag trummade på, det kändes som att det gick fort, men när jag kollade i efterhand så var det inga snabba kilometertider då heller. Sista biten, min hemskog, så fin. Passerar mitt torp på den lilla grusvägen. Möttes av min man och lilla hund. De gjorde mig sällskap sista kilometern till Örestens fästning. Den ligger i en hage med får och vitsippor. Sista biten är brutal, rakt upp. Men det var det värt. Jag klarade det! 51,54 km. 7 timmar och 11 minuter efter jag lämnat Kindahus var jag framme. Undrar hur lång tid kurirerna på 13-1400-talet tog på sig?